23. maj, 2019

Text

I min recension (texten längst nere) av Micael Grenholms bok, Dokumenterade mirakler lovade jag återkomma med en teologisk reflektion. Här några splittrade tankar. Mycket mer skulle man kunna säga om boken, men det skulle kräva en hel bok!

Grenholm nämner att hans ”favoritteolog är John Wimber” (s. 205). Och detta syns verkligen i boken. Wimber hade varit musiker och sångare som blev omvänd till kristen tro (1963). Efter sin omvändelse gick han med i Kväkarna. Han läste teologi vid Azusa Pacific College (numera universitet). Wimber lämnade dock Kväkarna. Senare kommer han till Fuller teologiska seminarium. Där börjar han lära om och experimentera med den heliga Andens gåvor. Wimber lär sina studenter att praktisera profetia och healing.

Senare blir han grundaren för Vineyard. Wimber ville ha en församling som var mer experimentalistiskt riktad i fråga om den heliga Anden och Andens gåvor. Ett av de mest kända fenomen inom Vinyeard-rörelsen var den s.k. Toronto-välsignelsen med ”heligt skratt”, ”skakningar” och olika ”djurläten”. Wimber tog avstånd från dessa extrema fenomen, men grunden i hans teologi förblev densamma.

Idag har denna idé om att lära ut hur man får Anden och praktiserar Andens gåvor blivit utspridd över hela världen. Det är denna karismatiska teologi som färgar Grenholms ”teologi”. De ”fyra stegen” i Grenholms bok (s.275ff) är frukten av denna ”teologi”. Vi såg i min recension hur vilseledande detta fyrastegs-program är. Det har ingenting med den nytestamentliga synen på Anden och Andens gåvor att göra. Man inser från genomläsning av Grenholms bok att en av nådegåvorna i Grenholms församling och kretsen kring honom saknas, gåvan att bedöma andar.

Eftersom bokens syfte var att dokumentera ”mirakler” hade man förväntat sig att Grenholm hade diskuterat de bibliska undren - och framför allt de som har återgetts i Nya testamentet. Någon sådan diskussion finns inte i boken. Detta gör att läsaren av boken lämnas i tron att det som Grenholm skriver kan också finnas i Bibeln. Det är antagligen få av bokens läsare som bemödar sig med att göra en djupare reflektion och analys av boken i ljuset av Nya testamentet.

Bokens ”teologiska” innehåll utgår ifrån tanken att det är den heliga Anden som står bakom det ”övernaturliga” som sker inom den kristna kyrkan (s. 258). Eftersom Anden tar en så central plats i boken hade man förväntat sig åtminstone en kort diskussion i ämnet pneumatologi, dvs. läran om Anden. Men ingenting.

Först i slutet av boken försöker Grenholm föra en mer teologisk (om nu detta ord är det rätta att använda här!) diskussion om olika religioner, vilken av dem som har rätt i fråga om mirakler (kap. 16). Här försöker han hitta kriterier med vars hjälp man kan avgöra detta. På sidan 258 frågar Grenholm om andlighet i relation till mirakler, ”vad det är för typ av andlighet som orsakar mirakler i kristendomen, hinduismen, animismen respektive ockultismen.” ”En karismatisk kristen”, skriver han vidare, ”svarar vanligtvis att den Helige Anden endast verkar inom kristendomen och all annan övernaturlig aktivitet är resultatet av orena andas påhitt.” Här likställer Grenholm alla orena andars förmåga till ”övernaturlig aktivitet” med den heliga Andens verk. Den heliga Anden är alltså inte suverän i Guds skapelse när det gäller det ”övernaturliga”. Också andra andar har samma förmåga och kraft. Jag skulle betrakta detta som en ren ”heresi”. Kan man verkligen sätta ett likhetstecken mellan Guds Ande och ”orena andar”? Grenholm försöker dock distansera sig från detta (med det moraliska argumentet, se nedan), men faktum kvarstår. Också orena andar kan utföra övernaturliga mirakler. Därför säger miraklet i sig ingenting om dess orsak.

Det är alltså inte kraften (förmågan) som avgör miraklers ”sanning”, enligt Grenholm.  Det avgörande är andarnas ”moraliska karaktär”. Grenholm kallar detta för ”en annan strategi” och fortsätter: ”låt oss titta på andarnas moraliska karaktär. Jag tror det är lättare och minst lika klargörande” (s. 259). Men detta avgör ingenting. Jag påpekade redan i min genomgång av hans argumentation att ”om dessa andra ’mirakulösa krafter’ vill bota och hela oss, dvs. vill verkligen vårt bästa”, hur kan man då avgöra vilken ”ande”/”kraft” som har botat en? Det moraliska argumentet faller!

Det som jag saknar mest är diskussionen kring underverk. Hur skiljer man falska mirakler från äkta under? För en kristen borde det vara en självklarhet att först ta reda på vad ett underverk i Bibeln är och först därefter fortsätta diskussionen. Men det har Grenholm inte gjort. Alltså, låt mig diskutera underverk i Bibeln. Ämnet är förstås väldigt omfattande och jag kan bara ta fram det mest grundläggande, men också det mest klargörande.

De första underverk vi finner i Bibeln i den betydelsen Grenholm diskuterar under finner vi i Andra Moseboken i samband med Israels uttåg ur Egypten. Där ställs Guds agerande i relation till de egyptiska siarprästernas agerande. (Jag har valt att använda ordet ”under” eftersom det är det ord svenska bibelöversättningar använder.)

Gud sänder Mose till Egypten med befallning att föra ut folket ur slaveriet. Mose undrar (frågar Gud) vad han ska svara om hebréerna frågar vem som har sänt honom till att befria dem. Gud svarar Mose: ”Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem.” (2 Mos. 3:14) Men om hebréerna inte skulle tro Mose, då skulle Herren genom Mose göra ”tecken” bland egyptierna, som till slut gör att egyptierna släpper hebréerna (2 Mos. 4:1-9).

Mose kommer till Egypten och går till farao med begäran att farao skulle släppa hebréerna fria. Farao vägrar och då låter Gud Mose göra under för att övertyga farao om att det verkligen är en sann Gud som är hebréernas Gud. De två första undren kan egyptiska siarpräster härma, men inte från och med det tredje. Varför inte? Det tredje undret är en omöjlighet för siarpräster. Bara Gud kan förvandla död materia, markens ”stoft”, till levande varelser, ”myggor”. Siarprästerna inser detta och säger till farao: ”Detta är Guds finger”, men farao vill inte släppa hebréerna (2 Mos. 8:19). Siarprästerna kan inte längre efterapa Mose utan blir själva drabbade av ”bölder” (9:11). Den tredje och resterande plågor drabbar bara egyptierna.

Här ser vi gränsdragningen mellan äkta och oäkta under. Bara Gud kan direkt påverka (ändra) naturens förlopp. Det är intressant att Jesus citerar siarprästerna i samband med ett av sina underverk (Luk. 11:20). Sammanhanget i Lukas är demonutdrivning. Jesus ställer den avslöjande frågan till de ”några” som hade beskyllt honom för att han drev ut demoner med ”demoners furste” (v. 15): ”Och om nu Satan råkar i strid med sig själv, hur skall hans rike då kunna bestå? Ni säger ju att det är med Beelsebul som jag driver ut demonerna” (v. 18). Nej. Så är det inte. Det är med ”Guds finger” Jesus driver ut demoner. I parallelltexten i Matteusevangeliet finner vi uttrycket ”Guds Ande” (Matt. 12:28). Det är ett synonymt uttryck till ”Guds finger” i Lukasevangeliet.

Om Grenholm hade läst denna text hade det blivit klart för honom att man inte kan likställa den heliga Anden med andra (”orena”) andar som om de vore lika ”kraftfulla”. Det finns en avgrunds skillnad mellan Guds heliga Ande och alla andra ”andar”.

I min analys av argumentationen nämnde jag Grenholms användning av Bibeln, som t.ex. Jakobs brev. Det finns flera tveksamma hänvisningar. Jag ska ta upp några av dem (för övrigt har han ganska få hänvisningar till Bibeln).

På s. 278 hänvisar Grenholm till Apg. 2:1-11 och skriver om en ”mirakulös kraft”. Grenholm läser in i texten någonting som inte finns där! Någon tycker kanske att detta är hårklyveri. Nej, det är inte. Det är oerhört viktigt att man låter bibeltexten själv säga det som sägs.

På samma sida hänvisar Grenholm till Luk. 3:16. Han skriver: ”Andeuppfyllelsen kan upplevas på många olika sätt. Det är inte ovanligt att man känner en värme eller kraft, vilket är logiskt då det i Bibeln beskrivs som dop i eld (Luk. 3:16). Även frid, glädje och känsla av att vara innerligt älskad är vanligt.” (s. 278).

När man läser Luk. 3:16 är det svårt att finna tanken om ”värme” (antagligen syftar Grenholm här på ”elden” i texten). Man bör notera att det är två saker som nämns i texten, ”Ande” och ”eld”. Vad Anden syftar på är naturligtvis den heliga Anden. Men vad menar Johannes Döparen med ”eld”? Man behöver bara läsa den följande versen, så blir saken klar! Versen talar om ”vete” och ”agnar”. Vetet ”samlas… i ladan” och ”agnarna skall han (Jesus) bränna i en eld.” Jesus har makten att frälsa och döma. Anden gör levande (Joh. 7:38-39). Elden kommer att bränna upp agnarna. Elden är också en symbol för rening (se t.ex. 1 Kor. 3:13-15). Grenholms ”värme” är något som inte kan finnas i texten i Luk. 3:16)!

På sidan 88 skriver Grenholm om ”bön… på ”distans”. ”Om bön fungerar på distans, till och med när den som bönen handlar om inte vet om det (vilket bland annat Bibeln hävdar)” med hänvisning till Matt. 8:13; Mark. 7:30 och Joh. 4:51-53. Vad säger texterna?

Matt. 8:13 handlar om en officers tjänare som ”ligger förlamad… hemma och har svåra plågor.” Officeren söker upp Jesus för att få hjälp. Jesus frågar officeren: ”Skall… jag komma och bota honom?” Nej, det behöver Jesus inte göra. Officeren säger att han inte är värd Jesus besök. Det räcker om Jesus bara ”säger ett ord så blir pojken frisk”. Jesus förundras över mannens tro och säger till mannen: ”Gå. Du trodde och det skall ske.” Texten handlar inte om bön ”på distans”. Det handlar om den närvarande officerens tro.  Även om texten inte säger det kan man anta att officeren har sagt till sin tjänare att han ska söka upp Jesus. Lukas (7:1-10) har samma berättelse, men med några ytterligare detaljer som inte finns hos Matteus.

Mark 7:30 är en nästan identisk berättelse med Matteus. En kvinna (en syrisk-fenikisk) har en dotter som är besatt av en demon. Kvinnan kommer till Jesus och ber om hjälp. Men Jesus tycks avvisa henne ganska brutalt: ”Låt barnen äta sig mätta först. Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” Kvinnan håller med men säger, ”men hundarna under bordet äter smulorna som barnen lämnar kvar.” Jesus blir antagligen förvånad över kvinnans svar eftersom han säger till kvinnan: ”För de ordens skull säger jag dig: gå hem, demonen har farit ut ur din dotter. Här handlar det om kvinnans tro, inte dotterns tro. Texten har ingenting med den sorts ”bön på distans” att göra som Grenholm försöker få oss att tro!

Johannes 4:51-53 handlar om samma berättelse som i Matt. 8:13 och som jag därför inte behöver kommentera mer.

Här finns en viktig fråga som har med Guds väsen att göra. Gud är överallt. Det finns inga ”distanser” för Gud (jfr Ps. 139).

Dessa exempel får räcka för att visa hur direkt felaktigt Grenholm använder bibelverser bara i syfte att styrka sin idé. I teologiskt språkbruk kallas detta eisegesis i motsats till exegesis.

När jag hade läst igenom boken uppstod en fråga i mina tankar: Finns det ingen i Grenholms församling som har gåvan att skilja mellan andar? Den är en av gåvorna Paulus räknar upp i 1 Kor. 12. Det verkar som att denna gåva lyser med sin frånvaro i karismatiska kretsar. ”Everything goes” när det gäller det ”övernaturliga” och ”mirakler”; (orena andar, mirakler i olika religioner, katolska helgonlegender, allt är gångbart!).

En grundläggande diskussion om Jesus och apostlarnas varningar om falska lärare och falska profeter som skulle uppstå inom den kristna kyrkan och som skulle uppträda i Jesu namn och göra under och tecken lyser med sin frånvaro i boken.

Till slut en central fråga när det gäller underverk och Nya testamentet: Varför under och tecken? Jesus verksamhet blev känd av de ”underverk” han gjorde (se t.ex. Mark 6:2-3). Underverk var ”tecken” på att Guds rike hade kommit. ”Men om det är med Guds Ande jag driver ut demonerna, då har Guds rike nått er” (Matt 12:28). Apostlarnas budskap skulle vara detsamma: Lukas skriver (9:1-2): ”Han (Jesus) kallade samman de tolv och gav dem makt över alla demoner och kraft att bota sjukdomar. Och han sände ut dem för att förkunna Guds rike och göra de sjuka friska.” Markus skriver (16:20): ”Men de (elva lärjungar) gick ut och predikade överallt, och Herren bistod dem och bekräftade ordet genom de tecken som åtföljde det.” I Apostlagärningarna får vi läsa hur apostlarna förkunnar Guds rike, en förkunnelse som åtföljdes av ”många tecken och under bland folket” (Apg. 5:12).

Att apostlarnas förkunnelse åtföljdes av ”tecken och under” var möjligt bara därför att Jesus hade gett dem ”makt” (exousia i grundtexten) att bota sjuka och driva ut demoner. Markus skriver: ”Han (Jesus) kallade till sig de tolv och sände ut dem två och två och gav dem makt (exousia) över de orena andarna” (Mark 6:7). Senare får ytterligare 72 lärjungar samma makt (se Luk. 10:1, 19). Paulus hade fått samma makt att göra ”under och kraftgärningar” (2 Kor. 12:12). I texten hänvisar Paulus uttryckligen till apostlarna som ett ”kännetecken” för sin apostolicitet. Denna makt har ingen annan fått än de av Jesus utvalda hans samtida lärjungarna, de speciella vittnena (Apg. 10:41).

Istället för att använda nytestamentliga texter om under som kriterier med vars hjälp mirakler bör bedömas, använder Grenholm katolska kyrkans ”mirakler”. ”De katolska kriterierna för ett övernaturligt helande som jag presenterar i kapitel 2 är på ett sätt attraktiva att använda sig av, eftersom de är väldigt starka” (s. 82-83).

Men är det så?

När man surfar till den Katolska kyrkans hemsida finner man följande om de kriterier som används för helgonförklaring (gäller inte martyrer).

Under rubriken ”Hur bedömer man mirakel?” finner man sedan följande uppställning:

”För att godkänna ett mirakel – vilket görs av Kongregationen för helgonförklaringsprocesser i Vatikanen – krävs:

I. Teologiskt – att man kan visa att miraklet skedde på just den persons förbön, vilken man prövar för helgonförklaring.

2. Medicinskt – dokumenterat:

·        Bevis för förekomst av allvarlig sjukdom eller sjukdomstillstånd innan miraklet ägde rum.

·        Bevis för tillfrisknande och botande.

·        Bevis för fullständigt tillfrisknande och botande.

·        Bevis för direkt tillfrisknande och botande, dvs att tillfrisknande och botande inte var en naturlig del av läkandeprocessen för sjukdomen eller sjukdomstillståndet.

·        Bevis för att tillfrisknandet och botandet skedde utan medicinska eller kirurgiska ingrepp.

·        Bevis för varaktighet, dvs att tillfrisknandet och botandet är fullständigt och bestående. Tidsramen här kan vara upp emot 5-10 år i vissa fall.

Vad gäller den medicinska delen så görs det inga bedömningar från läkarnas sida ifråga om mirakel eller ej, utan här är det bara fakta och vittnesmål som samlas in och dokumenteras (kursivering min).”

Grunden för detta är tron på att helgonen lever hos Gud. ”Vi katoliker tror att helgonen lever hos Gud efter döden och att de kan be för oss direkt till Gud, på samma sätt som vi ber för varandra här på jorden”, skriver man på sin hemsida. Jag behöver knappt säga att sådana tankar är helt främmande för Nya testamentet. Paulus skriver i 1 Tim 2:5: ”Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus.”

Hela processen i helgonförklaringen börjar med folkliga rykten. Man skriver på kyrkans hemsida:

”Det första steget mot en helgonförklaring är, förutom att personen ifråga har avlidit, att det börjar gå rykten om personens helighet. Det är alltså folkets röst, ”vox populi” som påbörjar processen.”

Grenholms uttryck att de katolska kriterierna är ”väldigt starka” är minst sagt överdrivet när kyrkan själv säger att från läkarnas sida görs ingen bedömning om miraklets vara eller icke-vara! Inte bara det. Den katolska kyrkans föreställningar om ”helgonen” och deras ”förmedlande” funktion (förbön) är en villfarelse!

Om Grenholm hade använt Nya testamentets berättelser om underverk, skulle hans bok tydligen aldrig sett dagens ljus! Detta får bli min sista reflektion till Grenholms bok.

Min teologiska slutsats blir att Grenholms bok är både teologiskt och vetenskapligt/filosofiskt ett misslyckat projekt. Ambitionen har varit för högt ställd och kriterier han har ställt upp som skulle bestyrka argumentation håller inte. Förklaringen till misslyckandet finner man i den karismatiska ”karusellen” han har valt att ha som sin andliga hemvist.

Dela den här sidan