En välbevarad handskrift från 200-talet. Texten är från Paulus Andra brev till korinthierna.

Nya Testamentet som ett historiskt dokument

Här kan jag bara i korthet beröra denna centrala fråga (för övrigt hänvisar jag till litteraturen nedan).

Nya Testamentet består av 27 brev. Evangelierna är biografier över Jesus liv, även om många moderna forskare har försökt förneka detta. (För närmare diskussion om detta, se Bauckham nedan).

Vem skrev evangelierna och när?

Enligt den tidiga kyrkohistorikern Eusebios av Cesarea (262-339/340) skrev Matteus sitt evangelium "på sitt eget modersmål" (arameiska). Denna skrift skulle "ersätta [Matteus] närvaro hos dem som han nu lämnade." (Eusebios, Kyrkohistoria, Artos, 1995, Bok III, 24,6.) Vi har inga arameiska (hebreiska?) handskrifter bevarade, endast grekiska, från 200-talet. Eusebios citerar Papias (från slutet av 100-talet) som skriver att "Matteus sammanställde Jesu ord och gärningar på hebreiska. Var och en tolkade (översatte) dem efter sin förmåga." (Eusebios, Bok III, 39,16)

Om Markusevangeliets tillblivelse skriver Eusebios: "I Petrus åhörares sinnen lyste trons glans så starkt ett de inte nöjde sig med att lyssna en gång för alla och få det gudomliga ordet i muntlig form. Åter och åter bönföll de Petrus följeslagare Markus, vars evangelium vi äger, att han skulle skriva ned den muntligt meddelade läran, och de gav sig inte förrän de övertalat honom. På så sätt åstadkom de att det som kallas Evangelium enligt Markus blev skrivet." Eusebios, Bok II, 15. Och lite senare: "Efter deras (Petrus och Paulus) död överlämnade Markus, Petrus lärjunge och tolk, en nedteckning av Petrus förkunnelse till oss." (Eusebios, Bok V, 8.) Här har Eusebios citerat kyrkofadern Ireneus (som levde ca 130-202). 

Om Lukasevangeliet skriver Eusebios: "Varför Lukas skrev sitt evangelium berättar han själv i inledningen" (Bok III, 24,15, läs Lukasevangeliet 1:1-4). Lite senare (Bok V, 8), citerar Eusebios åter Ireneus: "Lukas, Paulus följeslagare, samlade i en bok det evangelium som Paulus förkunnande." (Lukas skrev också Apostlagärningarna som handlar om den kristna kyrkans uppkomst och tidig historia fram till ca år 60)

Om Johannesevangeliet säger Eusebios. "Det sägs att Johannes på begäran skall ha berättat om den tid som de tidigare evangelisterna utelämnat och vad Frälsaren då gjort, alltså händelserna innan Döparen spärrades in." (Bok III, 24,11) 

Eusebios uppgifter får man dock ta med en nypa salt. Han använder ibland källor som inte är helt pålitliga. Men i stort ger Eusebios ovärderliga uppgifter om evangeliernas (och Nya Testamentet över huvud taget) tillkomsthistoria.

De övriga breven i Nya Testamentet

De övriga breven i Nya Testamentet skrevs av Paulus, Jakob (Jesus bror), Judas (också Jesus bror) och Petrus, författaren till Hebreerbrevet betraktas traditionellt vara Paulus. Eusebios, Bok III, 3,5; 38 återger diskussioner i den tidiga kyrkan om Paulus författarskap till Hebreerbrevet. 

Också några av de övriga nytestamentliga böckernas författarskap har diskuterats allt sedan apostlarnas död. (Eusebios redogör också för dessa diskussioner, men dem behöver vi inte gå in på.) För en modern diskussion kring den s.k. kanonfrågan rekommenderar jag Michael J. Kruger, Canon Revisited, Crossway, 2012.

Är Nya Testamentet ett tillförlitligt och trovärdigt dokument?

Mitt rättframma svar är, "ja!" Nya Testamentet är ett tillförlitligt och trovärdigt historiskt dokument, av följande anledningar:

Kanske den största enskilda (historiska) faktorn när det gäller tilltron till Nya Testamentet är antalet bevarade handskrifter (eller delar av handskrifter och fragment). Långt över 5 000 grekiska handskrifter/fragment har bevarats till eftervärlden. Utöver de grekiska texterna har vi ca 10 000 latinska handskrifter och över 9 000 handskrifter på andra gamla språk. En stor del av dessa handskrifter kommer från de fem första århundradena.

Det äldsta fragmentet (p52) av Johannesevangeliet, är från ca 125, alltså mindre än 100 är efter de händelser som beskrivs i Johannesevangeliet. Den äldsta sammanställningen av evangelierna är från 200-talet (flera handskrifter). Kort därefter sammanställde man också hela Biblar. Här är de tre viktigaste.

Codex Siniaticus (se bilden längst nere), som kommer från 300-talet, omfattar hela Nya Testamentet och stora delar av Gamla Testamentet samt några andra böcker. Också Codes Vaticanus, som kommer från början av 300-talet, omfattar nästan hela Bibeln. Codex Alexandrinus (från 400-talet) omfattar hela Gamla och Nya Testamentet (samt Klemensbrevet).

Denna mängd av handskrifter och deras tidsmässiga närhet till händelserna kring Jesus och den kristna kyrkans framväxt gör det att vi kan vara helt säkra på att de moderna originalutgåvorna (som t.ex. Novun Testamentum, 28:e utgåva) från vilka våra moderna biblar översätts är så gott som identiska med de ursprungliga texterna.

Jämförelsevis kan jag nämna att vi har ca 250 handskriter/fragment av filosofen Platons skrifter. Det äldsta fragmentet är från 100-talet, alltså ca 500 år efter filosofens död. Detta fragment är en kopia av en okänd författare. Den första kompletta handskriften till Platons skrifter är från 895, alltså ca 1200 år efter hans död.

När det gäller texter efter Aristoteles, har vi den äldsta sammanställningen av Aritoteles verk från 900-talet, dvs. 1200 är efter författarens död.

Originaltexter och kopieringen

Originaltexter kopierades mycket snart i syfte att kunna säljas hos bokhandlare (se Peter White, "Bookshops in the Literary Culture of Rome", i William A. Johnson, Holt N. Parker, Ancient Literacies, Oxford University Press, 2009, s. 268ff). Även om texterna kopierades nästan omedelbart efter originalets färdisgtällande  användes själva originalen under flera århundraden och förstördes först efter att de slitits ut. (Gerge W Houston, "Papyrylogical Evidence for Book Collections and Libraries in the Roman Empire" i William A. Johnson, Holt N. Parker, 2009, s. 248ff.)

Detta betyder att originaltexter till Nya Testamentets böcker fortfarande lästes 200-300 år efter författarnas död! Alla föreställningar om en lång och osäker kopieringstradition bakom Nya Testamentets texter saknars grund! Kopieringen av texten gick tillväga på följande sätt: 

• [I] syfte att förbättra en given handskrift jämförde man den mot originalet från vilken den hade blivit kopierad. Man jämförde den med andra handskrifter och bedömde dem. I några fall hade kristna lärda varit benägna att gå ännu längre för att bevara den heliga textens integritet och identifierat en specifik text som de använt som standard.

Anthony Grafton, Megan Williams, Christianity and the Transformation of the Book, The Belknap Press of Harvard University Press, 2006, sida 187.

På det här sättet hade kopierarna bara följt kyrkofadern Ireneus råd som vädjade till den

• som ville kopiera denna bok (hans bok), att svära genom Herren Jesus Kristus och genom hans härlighets ankomst när han kommer att döma de levande och döda, att när du kopierar att du noggrant jämför med och rättar det efter det exemplar från vilket du kopierar.

Anthony Grafton, Megan Williams, 2006, sida 187.

En metod som användes för att förlänga originalets "livslängd" var att återfärga den slitna texten. Man vet t.ex. att Codex Vaticanus återfärgades på 900-talet, dvs 600 år senare. Detta betyder att man fortfarande på 900-talet studerade originaltexten till detta codex. (Craig A Evans, s. 65. För bibliografiska uppgifter, se nedan.)

När skrevs Nya Testamentets texter?

Nya Testamentets texter skrevs ner under något/några årtionden efter de händelser som beskrivs där. Forskarna har olika åsikter om exakta dateringar men att detta skedde någon gång under åren 40 - 90 är man för det mesta överens om. Många Jesus samtida levde fortfarande när Nya Testamentets skrifter började cirkulera i församlingar, ett faktum som gjorde att man lätt kunde kontrollera texternas uppgifter. För en bra översikt över evangeliernas tillkomsthistoria, se John Wenham, Redating Matthew, Mark & Luke, Hodder & Stoughton, 1991. Wenhamn daterar Matteusevangeliets tillkomst till ca år 40. Markusevangeliet till ca år 45 och Lukasevangeliet till ca 54. För senare dateringar, se nedan Hershell Shanks, 2011, kapitel 3.

Med all denna kunskap i bagaget kan vi med tillförsikt säga att Nya Testamentet är historiskt tillförlitligt och trovärdigt. (Under rubriken "Invändningar mot den kristna tron" tar jag upp några invändningar.)

Det finns en uppsjö av god litteratur om den kristna tron. Här ett urval av grundläggande böcker på engelska:

Gary M Burge, Lynn H Cohick, Gene L Green, The New Testament In Antiquity, Zondervan, 2009. Boken med fantastiska illustrationer diskuterar Nya Testamentet i sitt kulturella sammanhang. En mycket bra inledning tll Nya Testamentet.

Craig L Blomberg, The Historical Reliability of the Gospels (sec. ed.), IVP, 2007. En klassisk text som tar upp evangelierna som historiska texter.

Richard Bauckham, Jesus and the Eyewitnesses, Eerdmans, 2006. Som titeln till boken avslöjer tar författaren upp evangeliernas trovärdighet som ögonvittnesskildringar. En måste-bok för en som verkligen vill sätta in sig i detta frågekomplex.

Craig A Evans, Jesus and His World. The Archaeologigal Evidence, WJK, 2012. Evans lyfter fram den värld Jesus levde i utifrån den senaste arkeologiska kunskapen. En mycket up-to-date bok.

Eftersom Jesus uppståndelse från de döda är den kristna trons mest centrala lära rekomenderar jag varmt två följande böcker, N T Wright,The Resurrection of the Son of God, Fortress Press, 2003. Wright är en av de ledande forskarna i frågan om Jesus. Detta är en måste-läsning. Boken är över 800 sidor, men belöningen är också därefter! Lyssna gärna på Wright på youtube!

Micheal R Licona, The Resurrection of Jesus. A New Historiographical Approach, IVP Academic, Apollos, 2010. Liconas bok är i paritet med Wright. Också Liconas bok är en "tegelsten" (över 700 sidor), men återigen: genomläsningen ger en stor belöning!

Colin J Humphreys, The Mystery of the Last Supper, Cambridge University Press, 2011. Humphreys tar upp den viktiga frågan om Jesus sista måltid. De lärda har diskuterat tidpunkten för den. Med hjälp av astronomi kan händelserna kring de sista dagarna i Jesus liv bestämmas.

För en verkligt kunskapssugen rekommenderar jag ytterligare två böcker, Hershell Shanks (ed.), Partings. How Judaism and Christianity Become Two, Biblical Archaeology Society, 2013 och Hershell Shanks (ed.), Christianity and Rabbinic Judaism (sec. ed), Biblical Archaeology Society, 2011. Båda böckerna är antologier där ledande forskare har bidragit med sina speciella kunskaper. Naturligtvis varierar innehållet i de olika kapitlen beroende på författarnas engna ställningstaganden, men som källor till den tidiga kyrkans historia och dess relation till judendomen är de båda böckerna riktiga guldgruvor.

Dela den här sidan